tisdag 12 december 2017

Vampyrer


Numret där John Constantine introduceras är också det där den del av Swamp Thing som heter American Gothic börjar. I American Gothic så åker Swamp Thing runt i Förenta Staterna och möter olika klassiska skräckfigurer: varulvar, zombies, seriemördare, spöken och vampyrer. (Denna historia kallades inte för American Gothic i själva serien utan bara i tidningens insändarsida vilket är lite förvirrande när man ska diskutera den.)

Först ut i kapitlen "Still Waters" och "Fish Story" (Saga of The Swamp Thing 38 och 39 i Swamp Thing: The Curse) är våra vänner vampyrerna. Alan Moore bygger vidare på ett nummer av Swamp Thing från en period ingen längre läser: Den mellan Wein/Wrightsons och Moores Swamp Thing. I det numret (som inte är särskilt bra) så besökte Swamp Thing en liten stad med ett stort vampyrproblem. Men han lyckades inte döda alla.

Vampyrerna i staden har lärt sej att bo under vatten, skyddade från śolen (vilket jag tror var en ny idé 1985). Där har de byggt ett eget litet vampyrsamhälle med vampyrvärderingar där de kan låta sina monsterbarn äta upp folk: "This... is the place... where they are safe... Safe... to live and worship... as they choose. Safe... to raise their children... It is... the children... that are important. The neighborhood... must protect... its children... for they are the blood... of the community... They... are at the heart... of all its values..." 

Bilden överst är av Stephen Bissette och John Totleben.

måndag 11 december 2017

John Constantine


Nu hoppar vi fram ett par nummer till John Constantines debut. John Constantine föddes ur Alan Moores intresse för magi och Stephen Bissettes och John Totlebens förkärlek för gruppen The Police.

John Constantine dyker upp första gången i bakgrunden i ett tidigare nummer av Saga of The Swamp Thing men i nr 37: "Growth patterns" så har han för första gången repliker. John Constantine är en brittisk arbetarklassmagiker som ser ut som Sting, då sångare i The Police. Mer bestämt så ser han ut som Sting gör i filmen Quadrophenia. (I mitten av 80-talet var Sting helt enkelt cool. Hur osannolikt det än kan verka i dag.)

John Constantine skulle snart få sin egen serietidning som fick namnet Hellblazer. Hellblazer han komma ut i 300 nummer innan den lades ner. Och då fick John Constantine direkt en ny tidning. Så man kan säja att han är mer framgångsrik än den serie han började i. Hellblazer är Frasier till Swamp Things Skål.
Det kom en film där han spelades av Keanu Reeves och vart amerikan. Och rätt nyligen gjordes en kortlivad TV-serie.

Den tecknade serien har gjorts av serieskapare som Jamie Delano, Warren Ellis, China Mieville, Garth Ennis och Steve Dillon och många fler. Flera av dem är riktigt bra. Men du klarar dej utan filmen (jag har inte sett tv-serien).

Anledningen att numret heter "Growth patterns" har emellertid inte med John Constantine att göra utan är för att vår hjälte Swamp Thing har dött (igen) och nu sakta växer tillbaka som en bedårande planta. Bilder av Rick Veitch och John Totleben.

söndag 10 december 2017

Rite of Spring

Alan Moores Swamp Thing är bland mycket annat en kärlekshistoria. I "Rite of Spring" förklarar Swamp Thing och Abigail sin kärlek för varandra.
Men eftersom Swamp Thing är en träskvarelse, gjord av grönska och inte kött så kan de inte fullborda sin kärlek på det vanliga sättet. Så istället så har de sex genom att Abigail äter en frukt som växer ur Swamp Things kropp och genom det på ett psykedeliskt sätt upplever världen genom Swamp Things (och naturens) ögon.

Det här kan låta lite fånigt (och det blir fånigt i i en scen inspirerad av numret i den usla filmen Return of The Swamp Thing). Men på nåt sätt lyckas serien hålla sej på rätt gräns av det för högstämda. Till en stor del beror detta på Stephen Bissettes och John Totlebens teckningar och Tatjana Woods färgläggning. Som gör att det är seriens vackraste nummer.

Den beskrivna kärleksakten i numret har en hel del gemensamt med en skildring av ett drogrus. Och kopplingen till droger görs ännu mer direkt i ett senare, lite sämre, nummer av Swamp Thing.
"Rite of Spring" pekar också framåt mot Alan Moores och J. H. Williams III:s Promethea.

Citerat från veckans läsning

"Till skillnad från myten om myten om Sverige trodde jag inte att det gick några isbjörnar på de svenska gatorna. Däremot föreställde jag mig att det kryllade av skidåkande barn på väg till skolan. Därför blev jag förvånad när vi klev av båten i Ystad och marken var bar."
ur En svensk kändis av Alma Kirlić

"9. Studentboendet Delphi i utkanten av Lund hade exakt tusen och ett rum i sina studentkorridorer, men sagan om dem skulle vara grå, obehaglig och lämna en eftersmak som när man bitit i fuktig ull."
not i Dödskallegänget av Joel Hirsch

lördag 9 december 2017

Abandoned houses


Saga of The Swamp Thing 33 trycker om den allra första serien om Swamp Thing med en ny ramhistoria. Det var inte ovanligt att serietidningar gjorde sånt här. Ett nummer strax innan Alan Moore tog över serien hade återtryckt ett av Len Weins och Berni Wrightsons nummer.
Detta är så klart lite av ett lurendrejeri. 

Men då denna första serie är kort så är ramberättelsen åtminstone lite längre (men har de svagaste teckningarna i hela serien, något som blir mycket tydligt bredvid Wrightsons teckningar). Och Moore väver in den äldre serien i sin berättelse.
Den äldre serien är från House of Secrets 92. Den blev populär hos läsarna och ledde till att Swamp Thing fick en egen serietidning. Men det är en del skillnader mellan Swamp Thing i denna serie och den i serietidningen. Här heter han inte Alec Holland utan Alex Olsen. Och serien utspelar sej i slutet av 1800-talet.

På ett typiskt mooreskt vis så visar det sej att denna Swamp Thing är en av flera Swamp Thing-arna som föregått vår hjälte. "Alec Holland was not the first thing to walk the swamps! There were others before him."

Bild övers: Text Alan Moore, bild Ron Randall. Bild underst: Text Len Wein, bild Berni Wrightson.

fredag 8 december 2017

Walt Kellys Pogo

"It was all trifles. Trifles light as air."
ur "Pog"

Pogo var en dagsstrippsserie av Walt Kelly. Som han skrev och ritade från 1949 till 1973. Det var en så kallad funny animal-serie. Med förmänskligade djur som kunde tala. De bodde alla i ett träsk. 

När jag som liten läste böcker och tidningar om serier så togs Pogo ofta upp som exempel på en serie som lekte med pratbubblor och textning. Den var också känd för att ta upp politiska ämnen som mccarthyism och miljöförstöring. Det mest kända citatet från Pogo är "We have met the enemy and he is us".

"Pog" i Saga of The Swamp Thing 32 är en hommage till Kellys Pogo. Figurerna från serien har gjorts om till rymdvarelser. Som pratar en egen version av Pogo-seriens lekfulla språk. Shawn McManus som tidigare gästtecknat "The Burial" tecknar. Hans mjukare teckningar passar numret utmärkt.
Numret fungerar som en berättelse i egen kraft och inte enbart som en hommage. Det har en vemodig ton.

torsdag 7 december 2017

Love and death – Swamp Thing i helvetet

"There are heroes, there are wicked uncles and princesses, but The drama is askew. The fairy tale contorts Into a tragedy...
  The hero, slow and massive, comes too late..."
ur "Down amongst the dead men"

Nu har vi kommit till den bästa delen av Alan Moores Swamp Thing. Fyra nummer eller kapitel: "Love and death" lsom gett namn åt det andra albumet i serien), "A halo of flies", "The Brimstone ballet" och det extralånga "Down amongst the dead men".

Berättelsen inleds i Saga of The Swamp Thing 29 med "Love and death". Det var det numret då de inte längre fick Comics Code Authority Seal of Approval (ett frivilligt system för att märka serier, påminnande om det filmerna har med PG 13 och sånt). Vilket man nästan kan förstå. Det är en obehaglig och suggestiv berättelse.

Berättelsens epilog gavs ut som en annual, ett specialnummer som ges ut en gång om året, där vår hjälte Swamp Thing beger sej till helvetet för att hämta tillbaka Abigails själ.
Man förstår att Stephen Bissette och John Totleben behövde ersättare på en del andra nummer. Det är ett snyggt tecknat helvete.

Moores helvete är byggt av helvetets innevånare själva. "God is no parent or policeman grim dispensing treats or punishment to all" säjer The Demon som här gästspelar igen. Det här är inte en ny idé. Man kan jämför med Gustaf Fröding i "En syn" i Nya dikter: "Det är ju vi själva,/som slipa vårt pinostål,". Men det måste ha varit rätt rätt avancerat för en skräckserie tidning när den kom.

Bilden överst är ur "Love and death" och tecknad av Stephen Bissette och John Totleben. Bilden i mitten är ur "The Brimstone ballet" och tecknad av Rick Veitch och John Totleben. Bilden nederst är från "Down amongst the dead men" och tecknad av Stephen Bissette och John Totleben.

onsdag 6 december 2017

Begravningen


Saga of The Swamp Thing kom ut en gång i månaden. För att Stephen Bissette och John Totleben skulle hinna teckna i sin detaljerade stil så hade serien nummer med gästtecknare. I nummer 28, "The Burial", så är det Shawn McManus som tecknar. McManus har en mjukare stil.

Numret spelar upp Swamp Things skapelseberättelse från det allra första numret av tidningen när Len Wein skrev och Berni Wrightson tecknade. I slutet så begraver Alan Moores Swamp Thing Wein/Wrightsons Swamp Thing. Mycket symboliskt.

Skillnaden mellan de två Swamp Thing-arna hade kanske blivit tydligare om Bissette och Totleben hade tecknat numret. Men McManus gör ett bra jobb. Framförallt nær han citerar det gamla numret.

tisdag 5 december 2017

Jack Kirbys The Demon


Men om regelrätta superhjältar bara är med i Swamp Thing i bakgrunden så gästas serien av andra figurer från DC Comics serieuniversum. Som The Demon. Som är med i Swamp Thing 25-27. Serien är tillägnad Jack Kirby.

Demon skapades av Jack Kirby som skulle ha fyllt hundra år tidigare i år. Jack Kirby har varit med och skapat seriefigurer som Captain America, Hulk, Thor, Avengers, The Fantastiskt Four och en massa andra. De flesta av de serierna gjorde han för Marvel. Men missnöjd med förhållandena där så gick han över till DC i början av 70-talet. 

DC Comics behandlade tyvärr inte heller Kirby särskilt väl. De lät bland annat teckna över huvudet på Kirbys Stålmannen då de inte tyckte hans Stålmannen var tillräckligt lik andra tecknares stålmän.
Efter att Kirbys serie The New Gods lagts ner så ville DC Comics att han skulle göra en skräckserie. Något Kirby egentligen inte ville. Han skapade The Demon efter en utklädnad prins Valiant hade i Hal Fosters serie med samma namn. (Det är möjligt att Alan Moore inte kände till att Kirby inte ville arbeta med The Demon när han tillägnade serien till honom.)

Huvudpersonen i Kirbys serie var en man som bytte plats med en demon. Moore la till att han talade i rim som demon. Senare serier med Demonen har följt Moores version.

Swamp Thing 25-27 handlar annars om en apvarelse som lever på barns skräck. "I used to think I knew from fear... I didn't. All I knew were the suburbs of fear... and now here I am, in the big city." Det påminner om något Stephen King hade kunnat skriva på 80-talet. Och serien är från 1984.

Överst är en bild ur Jack Kirbys The Demon. Nedan är en bild av Stephen Bissette och John Totleben.

måndag 4 december 2017

Alan Moore och superhjältar

"There is a man who moves so fast that his life is an endless gallery of statues...". Så beskrivs superhjälten Flash (Blixten på svenska) i Saga of The Swamp Thing 24. Seriefigurerna från Justice League of America (numera också på film) gästspelar men är bara i bakgrunden.

Swamp Thing är en skräckserie. Men den utspelar sej i en superhjältevärld. Alan Moore hade tidigare skrivit Marvelman (också kallad Miracleman) som såg på superhjältegenren på ett nytt sätt. Och några år senare så skulle han skriva Watchmen. Som både är en superhjälteserie och en kritik av superhjältegenren. Sättet Moore beskriver Flash och de andra superhjältarna här har en hel del gemensamt med Marvelman och Watchmen.
De blir en slags mytiska varelser.

Samtidigt är själva Swamp Thing-delen av berättelsen närmare en normal superhjälteserie. Swamp Thing möter en superskurk och besegrar honom. Även om han inte gör det genom att slå ned honom. 
Och Alan Moore kunde också vid den här tiden skriva utmärkta mer traditionella superhjälteserier som Superman-serien "For the man who has everything".

Bild av Steve Bissette och John Totleben. Märk hur de avbildas liksom i skuggan.

söndag 3 december 2017

Alas, poor Alec Holland!


"Swamped" i Saga of The Swamp Thing 22 (1984) utspelar sej mestadels inne i Träskmannens huvud. 
Efter avslöjandet i förra numret har han hamnat i en koma och drömmer om personer och varelser från Len Weins och Berni Wrightsons serier. Bland annat Trasmonstret. Dödskallen han håller ovan har tillhört Alec Holland, Swamp Thing mänskliga sida (Hamlet-referensen i rubriken är min inte seriens). 

Steve Bissette och John Totleben tecknar Träskmannens drömmar mer skissartat jämfört med det detaljrika sätt som de brukar teckna och som de också återger yttervärlden i numret. Delvis kan detta ha varit ett sätt att spara tid. Bissettes och Totlebens teckningar var tidskrävande. Men det är i vilket fall ett effektivt grepp.

lördag 2 december 2017

Anatomilektionen

Den första serietidningen med Träskmannen höll på i 24 nummer. Vilket ju hade passat bra för en adventskalender. Men tidningen blev rätt snabbt sämre efter att först Berni Wrightson och sen Len Wein lämnat den.
1982 kom en långfilm baserad på den tecknade serien regisserad av Wes Craven. Filmen är inte nån av Wes Graven bättre men den ledde till att Träskmannen fick en ny serietidning: Saga of The Swamp Thing. I och med nummer 16 av tidningen började den tecknas av Stephen Bissette och John Totleben. Och med nummer 20 så tog Alan Moore över manuset.

Moore hade haft framgångar i Storbritannien med serier som Halo Jones, V för vendetta och Marvelman. Swamp Thing var hans första amerikanska serie. Moores första nummer av serien slutar med att Träskmannen till synes dör efter att ha blivit skjuten i huvudet. Men de flesta album utgåvor av serien börjar med det nästföljande numret: "Anatomilektionen" (spoilers efter titelbilden).

Kapitlet "Anatomilektionen" berättas av en man som fått i uppdrag att obducera Träskmannen kropp. Serien kan på liknande sätt säjas undersöka figuren och serien Träskmannen. Ta i sär den för att se vad som fungerar och sätta ihop den på nytt ge den nytt liv.
För Träskmannen är så klart inte död. Men han är något annat än vad han och vi läsare har trott.

Innan Moore så har serien handlat om att Träskmannen är en man i ett monsters kropp. Alec Holland försöker få tillbaka sin mänsklighet. Men i "Anatomilektionen" får vi reda på att Träskmannen aldrig varit en människa. Han är en växt som tror att han är en människa. Och man kan inte "döda en växt genom att skjuta den i huvudet".

Denna vändning ändrar seriens riktning. Och är ett av de bästa exemplen på "allt du trodde du visste om x var fel"-berättelsen. Numret är mycket effektivt och suggestivt berättat. En av de bästa serierna i Alan Moores omfångsrika bibliografi. 

Den finns på svenska i serietidninen Inferno 1/1991. Men är enklast att få tag på i seriealbumform. Till exempel i Saga of The Swamp Thing TP Book 01.